Frivilliga har ordet

*Här kan du som frivillig komma till tals.Skicka in ditt manus till norrkoping@frivilligcentralen.se så sätter vi in det här på sidan och du får hjälpa till att sprida kunskap och glädje.
Utan att DU som frivillig skriver ner dina tankar och upplevelser har vi ingenting att sätta in här. Och det vill vi väldigt gärna ha för det lockar nya frivilliga, vilket ju behövs hela tiden.


SOFIA BERÄTTAR

Drar rullstol
Jag heter Sofia och är en tjej på 27 år.
För tillfället arbetslös.
Ja man kan ju säga för tillfället även om det varit ett långt tillfälle.
Det är svårt att vara arbetslös, inte som att vara ledig fastän man har gott om tid.
Jag kände att jag måste få något annat att tänka på och när jag hittade den här hemsidan lät det så lockande att jag gick hit och sa att jag ville bli frivillig.
Från början hade jag inte så mycket tankar om vad jag ville göra. Visste bara att jag ville göra nåt.
Det är ett åt sedan idag – den 17 mars – som jag träffade Alva första gången.
Vi bestämde att jag skulle ringa henne en gång i veckan för att höra vilken dag vi skulle gå på promenad.
Innan vi kunde göra det måste jag ju vara med på rullstolskursen eftersom min nya vän var rullstolsburen.
Jag är så glad för att jag hittade denna hemsida.
Alva har fått en stor betydelse i mitt liv. Jag blir alltid helt lugn i hennes närhet och ser alla de där små sakerna som jag brukar springa förbi.
Hon pekar ut dem förstås- och ibland säger hon att man måste se de små tingen för det är de som är de verkligt stora.
Igår på vår promenad såg jag krokus i en trädgård vi gick förbi.
Alva tyckte det förstås var underligt att jag inte visste vad de hette. Men nu vet jag. Och jag kommer att se dem.
Alva har faktiskt öppnat en dörr i mitt liv som jag inte visste fanns. Och det är jag så glad och tacksam för.
Sattes in 2016 03 21

 

LENA BERÄTTAR

Lena frivillig

För en tid sedan fyllde jag 50 år.
Födelsedagen var fin, med många vänner och släktingar som grattade:
Framåt natten, när jag blev ensam kom tankarna.
Nu var det definitivt adjöss med drömmarna om man och barn.

Satte mig och surfa lite på nätet.
Och hittade denna hemsida.

Eller – rättare sagt – föregångaren till denna sida. (Lika fantastiskt fin hemsida det också)
Upptäckte att alla tåg kanske inte hade gått.
Jag blir aldrig mamma.
Men kanske kunde jag bli mormor – även om jag blir en slags extra eller bonusmormor.
Ringde nästa morgon och pratade med Michaela.
Så var det samtal och kurser.
Grundkurs – som är obligatorisk för nya frivilliga.
Kursen ”familjestöd” obligatorisk för mig som ville bli extramormor.
Sedan vidtog en tid av väntan.

Jag tror jag ringde och störde Michaela minst en gång i veckan och frågade om något uppdrag med små barn (som jag ville ha) kommit in.

Så en dag ringer telefonen.
Jag var på jobbet – och när Michaela sa att jag har en liten familj för dig att bli mormor i – en mamma med tre små barn. Ålder 1, 2 och 3 år.
Jag skrek rätt ut av glädje så mina arbetskompisar undrade om jag vunnit på lotteri.
Nej svarade jag, bättre upp- jag ska bli mormor!
Gissa om förvåningen var stor….och frågorna haglade.
Men tänk att de alla grattade och kramade mig.
Så firad kände jag mig inte när jag fyllde femtio trots allt.

Så kom dagen när vi skulle ses, mamman och jag ensamma med Michaela första gången.
Vi gillade varandra direkt!
På lördagen möttes vi igen på Frivilligcentralen. Nu med de tre små ljuvliga,busiga.

Nu har jag varit deras ”momma Lena” i två år.
Och det blir bara bättre och bättre.
Deras mamma känns som den dotter jag aldrig fick!
Hon som miste sin mamma vid 8 års ålder säger att det är som att livet gett henne en ny mamma.
Nu är de små alltså 3,4 och 5 år.
Nu måste jag slita mig från skrivandet!

Tack Michaela för att jag fick chansen att dela med mig av denna enormt stora och fantastiska händelse i mitt liv!
Och tack underbara lilla familj för att jag får vara eran ”momma Lena”!
Sattes in 2015 05. 30

 

 

 

BENGT BERÄTTAR:

Jag har filat länge på den här texten.

Det är nog två år sedan jag fick frågan om jag kunde tänka mig att berätta om mitt uppdrag här på hemsidan.

Jag är kanske inte precis någon ordens man.

Så ni får hålla tillgodo med som det blir.

 

För fyra år sedan fick jag garantipension.

Betyder att jag är en förhållandevis ung man…hehe…trots att jag kan titulera mig pensionär.

 

Snart nog tröttnade jag på sysslolösheten och då fick jag se Frivilligcentralen på Lokus-Loppis.

Jag pratade lite med dem och bestämde en dag när jag skulle komma och träffa samordnaren.

Så blev det kurser och det var jätteintressant.

Mötte andra som också är frivilliga.

Det uppskattade jag verkligen.

I början gjorde jag punktinsatser som betyder att man ledsagar en äldre person.

Oftast var det till sjukhus, vårdcentral eller tandläkare.

 

En dag ringde Michaela upp mig och undrade om jag kunde tänka mig ett uppdrag som kompis till en man i min ålder.

Han hade, alldeles för ung, haft en stroke.

Den gjorde att han blev så handikappad att han hamnade i rullstol och inte kunde bo hemma eftersom han inte har partner eller andra anhöriga.

 

Vi träffades och trivdes genast i varandras sällskap.

Vi har avverkat många fotbollsmatcher och pub-kvällar tillsammans.

Och en och annan fisketur.

 

Ibland tar vi bara en stund på något fik på stan.

Vi ses nog cirka två gånger i veckan numera.

Fast det var sagt en gång i veckan.

Men utökningen har skett helt med mitt goda minne.

Vi har ju blivit riktigt goda kompisar och ser båda fram mot de tillfällen då vi ses.

Jag gör fortfarande en och annan punktinsats.

Men de får inte krocka med ”våra” stunder.

De går före allt!
********************************************

Zeb berättar

Jag tar er på orden och skriver.
Jag är en kille på 22 år som arbetar i Norrköping, men inte har min familj eller mina vänner här.

Dessutom arbetar jag från 6.00 till 15.00 varje dag, så mina eftermiddagar och kvällar blir långa.
När jag råkade hamna på den gamla hemsidan som fanns så tog jag mod till mig och gick och sa att jag hade mycket tid på eftermiddagarna.

Jag fick gå en kurs (och skriva min livsberättelse, (det tyckte jag var svettigt)
Så en dag fick jag ett sms att det fanns en man som visserligen var äldre men inte så gammal som bor på ett äldreboende och kände sig väldigt ensam.
Michaela på Frivilligcentralen följde med mig första gången jag skulle hälsa på honom:
Det funkade mellan oss.
Så nu går jag till honom ett par gånger i veckan, ofta tisdag och torsdag.
Jag tar med mig honom ut i rullstol om det inte regnar småspik, det gillar han.
Så händer det att vi tar en öl och en macka eller en kopp kaffe.
Jag är så glad att jag har honom.
Han säger att han är glad för mig.

Bättre kan det ju inte bli!
Jag säger till alla att har du tid över, gå till Frivilligcentralen.
Zeb.